Hemma

Är fortfarande hemma hos mig (jo, vi bor ihop men av olika skäl jag har ett eget liiiiitet krypin och har alltid haft). Han har rest bort. Jag njuter av lugnet i livet.

Kanske borde jag stanna i min lilla lya för alltid.

Pms?

Tror Maken har börjat lida av svårartad pms, hans humör är värre än någonsin.  Surar mest hela tiden, skyller surandet på mig. Ingenting är roligt, allt är jobbigt och framförallt är han trött. (Och han vill icke ha sex. Det vill jag.)

Hoppas det går över snart. Hur som helst har jag flytt fältet ett par dagar. Till mitt eget lilla bo. Till lugnet, till friden. 

Hur han reagerar? Han hör av sig och saknar.

Drogstatus? Något oklar. Relativt låg frekvens skulle jag tro, inget extremt åt något håll i alla fall. 

Stum

På något vis blir jag stum av att det finns vanliga tjejer som lever/levde samma sorts liv som jag (se kommentarer). 

På ett sätt har jag förstås vetat att det nog är så, men ändå inte…

Bråkat

Vi har bråkat ordetligt för första gången på länge. Jag är inte den bråkiga typen och inte han heller men nu rann det över för oss båda. Någonstans känns det som att det var ganska bra faktiskt.

Jag tror vi kom varandra lite närmare och att detta kan vara vägen till räddningen.

KOMMUNIKATION.

Tröttast - surast

Maken är surast och jag är den tröttaste just nu. Verkar vara något problem med hasch-/gräsleveransen. Många konstiga samtal, mycket mummel ocm “fixande” och humör bortom all trevlighet.

Jag har varit på gott humör de senaste dagarna av olika orsaker så jag har glatt trallat på och försökt pigga upp Maken också. Resultatet har hittills blivit att han vill att jag skall var “lättare att ha att göra med”, “inte tjata så mycket”, “inte vara så jobbig”, inte göra si eller så. .

I dag brast tålamodet och jag lämnade bostaden med en dålig ursäkt.

Drogfritt

Nu har det varit drogfritt i några dagar. Helt drogfritt. Så vitt jag har sett i alla fall.

Det betyder åtminstone att Maken inte har något hasch hemma. Och det märks på hans humör.

Sursursur. Och han klagar på mig.

Jomenvisstdu.

Det dör

Just nu känns det som vårat äktenskap håller på att självdö. Vi håller oss båda undan från varandra. Vi ses ju förståss fast inte på ett aktivt sätt.

Långsamt, långsamt. 

Tuggar på

Livet och missbruket tuggar på i långsam takt. Inget speciellt som händer, varken i livet eller i missbruket.

Maken röker på, men bara lite.

Som vanligt gnager oron i magen.

Kaos i huvudet

Han är så fin, vi hat haft några underbara dagar, men missbruket gnager. Jag är trött på att det ligger en joint på rumsbordet som om det vore det normala. Jag är trött på konstiga telefonsamtal märkliga utflykter (för hans del). 

Rörigt. Trött. Vill skrika.

Glömde bort…

…att det finns vänner till Maken med pengar och som har gräs och hasch i gömmorna.

Men ok. Mindre blir det, mycket mindre.