Har god lust attsäga till maken att det är helt okej att röka maja bara han håller sig borta från haschet.
Han är nämligen så mcyket trevligare på det än på hasch.
Men att säga åt någon att forstätta knarka… ja, det ska det väl vara en medberoende hustru till.
Vad säger han om du säger att du vill att han slutar helt?
Även om du kan leva med det nu och kanske till och med vänja dig vid det, hur gör du längre fram när du möjligen vill ha barn? Knarket kommer ju alltid komma före både dig och barnen.
Vi kommer inte skaffa barn, ingen av oss är intresserad av det, så just den biten behöver jag inte fundera på.
Han motiverar sitt missbruk med att det är ett bruk, att han inte är beroende och jag vill inte ställa ultimatum. Tror inte på att villkora relationer på det sättet. Som jag ser det får jag antingen acceptera eller gå… Vilket är den stora frågan.
Jag ser det inte som ett ultimatum, typ “Nu gör du så, annars ..”, utan mer som ett val. Du väljer om du vill leva med en knarkare eller inte, och han väljer om han tycker att du eller karket är viktigast.
Jag har själv stått där en gång, så jag vet hur du har det. Fast där handlade det om tyngre droger, men inte lika ofta. Jobbigt nog dock.
Jag är ganska övertygad om att jag kommer lämna honom. Men… det tar sin tid. Svårt att sluta hoppas på att han en dag kommer upptäcka hur skönt det är att inte vara på verkad.
Nej, jag har också svårt att ge upp hoppet om att någon ska bättra sig. Är rädd att sabba något bara för att jag inte gav den där sista chansen. För det mesta är det väl kanske så att om folk inte bättrat sig efter 2-3 chanser, så gör de det aldrig. Men ibland händer det faktiskt att de gör det efter 4:e nya chansen. En del är trögare än andra när det gäller att fatta att man menar allvar.
Och man vill ju tro gott om människor, framförallt någon man valt att leva med. Att ge upp blir ju som att förlora på nått vis.