Ett av mina problem, eller på sätt och vis inte, är att jag i relationer vill vara generös och inte begränsa den jag lever med istället bejaka det bra och acceptera mindre bra sidor. Välja ut vad som är viktigt för mig och verkligen poängtera det.
I arbetslivet fungerar det utmärkt.
I en realtion med en missbrukare ger det mest bara utrymme åt missbruket.
Men å andra sidan så vill jag själv vara så obegränsad som det bara går i en relation. Det är tex. därför jag har en egen lya och alltid haft. Jag vill ha space, utrymme både mentalt och fysiskt och då måste jag ju även vara generös som den jag lever med.
Visst, visst, vid ett missbruk går väl egentligen gränsen, men när den gränsen dök upp såg jag inte och att då plötsligt sätta totalstopp känns helt fel för mig utifrån min frihetsfilosofi som också innebär att man inte kan ställa ultimatum utan då är det upp till en själv att lämna.
Stanna då what Is the problem?
Tycker inte synd om dig alls
Som jag skrivit till en del andra surkukar som kommenterat: Om du läser mer än ett inlägg så lär du fatta att jag inte tycker ett dugg synd om mig själv och att jag är väl medveten om att jag har två ben att gå på.
Herregud vad driver folk som dig att vara så förbannat otrevliga? Vad är det som är så provocerande?
Snääällla snälla du jag behöver få kontakt med dej.
jag håller på att bli tokig….
jag behöver också dina erfarenheter för att veta vad jag skall göra…