Tror Maken har börjat lida av svårartad pms, hans humör är värre än någonsin. Surar mest hela tiden, skyller surandet på mig. Ingenting är roligt, allt är jobbigt och framförallt är han trött. (Och han vill icke ha sex. Det vill jag.)
Hoppas det går över snart. Hur som helst har jag flytt fältet ett par dagar. Till mitt eget lilla bo. Till lugnet, till friden.
Hur han reagerar? Han hör av sig och saknar.
Drogstatus? Något oklar. Relativt låg frekvens skulle jag tro, inget extremt åt något håll i alla fall.
Elakheterna och anklagelserna… för att han ska slippa ta ansvar för hans sitt beteende är det värsta. Växlar sedan snabbt tillbaks till sitt trevliga jag. Totalt oförutsägbart. Tömmer en total när man lever med det.
Exakt så.