Jag funderar mer och mer på att polisanmäla maken. Nästan så mycket att jag känner mig besatt av tanken. Vet inte hur jag skall gå tillväga men jag har utarbetat en plan i alla fall som skulle kunna fungera.
Han skulle ju kunna fatta att jag ligger bakom och det skrämmer mig, kan ju bara föreställa mig hur jobbigt livet skulle bli om polisen brydde sig om min anmälan och mer liv än det orkar jag nog inte med.
Jag vet inte vad jag skall göra om jag inte anmäler honom. Det här håller ju på att gå käpprätt åt skogen. Eller vänta, det har det ju redan gjort.
Det går att anmäla anonymt, så kan du känna dig tryggare. Läste just en sak: Det är ett misstag att tro att en missbrukare kommer att vara tacksam för all hjälp du ger honom. Först när missbruket leder till konsekvenser och missbrukaren når sin botten finns det en chans att han kommer till insikt om problemet.
Tänker på dig.
Jo, jag vet att jag kan anmäla anonymt, men problem kan ju upptså om han räknar ut att det är jag som anmält.
Fast å andra sidan – problem har jag ju redan. Rätt många så det kanske varken gör från eller till.
Jag känner en del skuld över att jag inte typ sätter dit honom eller berättar för en del av hans närmaste hur illa det är för jag inser ju att jag bara hjälper honom att missbruka genom min tystnad.