…handla lite. Nu har han varit borta i flera timmar och det borde betyda att han varit och köpt på sig ett nytt lager. På ett sätt skönt, maken blir ju lugn och mindre irriterad men allt annat. JAG VILL INTE.
Jag vill ha ett normalt sexliv, jag vill kunna hitta på saker – vilket maken inte vill vare sig han är pårökt eller bakrökt (bakfull fast på cannabis) och så vidare.
Jag undrar hur är det med dig.
Åt helvete.
Jag förstår att du självfallet redan vet det här och du behöver sannerligen ingen uppläxning då du redan mår som du gör av det. Och jag fattar. Really. Men du måste lämna honom. Du är medberoende. Det finns hjälp för medberoende, det är bara att googla. En artikel som beskriver din situation finns här: http://www.stenselekursgard.com/Default.asp?path=7156%2C15907&pageid=22337
Jag har varit båda. Jag har varit en beroende men har inte haft någon att luta mig mot. Detta handlade om att jag levt som medberoende i så många år att jag till slut hamnade i, det här fallet, min mammas värld. Jag har fått säga upp kontakten med henne, och hon försöker fortfarande träffa mig. Men jag klarar inte av det längre.
En sak ska du veta: Han kommer aldrig att sluta så vida han inte själv kommer fram till det. Ingenting du någonsin säger eller gör kommer få honom att vilja sluta. Det kommer att fortsätta så här; Han kommer fortsätta göra dig illa med sitt missbruk, och du kommer fortsätta ljuga för hans skull, skämmas för hans och er skull och må dåligt för vad som sker. Det finns inget annat sätt än att bryta upp. Ge honom ett ultimatum och se till att verkställa det. Du hjälper inte honom med din kärlek, att du stannar kommer inte få honom att se klarare.
Jag skriver inte det här för att jag dömer dig, inte för att jag försöker rättfärdiga mig själv och inte för att jag vill göra dig ledsen. Jag ger dig sanningen för att jag tror, nej jag VET, precis hur det är att vara på båda sidorna av det du är nu och du kommer inte att klara av det här ensam utan att bli ett vrak. Jag känner dig inte och vet ingenting om ditt liv, men det är verkligen lidande i alla dina rader och jag tror att det finns någonting i dig som vill ha hjälp och stöd, annars skulle du inte gjort den här bloggen, och skriver som du gör.
Det finns massor av människor därute i din situation och du behöver få prata om det och förstå att du inte har något att skämmas för, och det här är ingens fel. Det är inte ditt fel att din man knarkar. Det är inte tal om en syndabock, bara om att få hjälp och bli friska. Din man kan aldrig bli frisk och drogfri om inte han själv vill. Och han verkar inte vilja det. Han kanske inte är mogen. Men det här tar kål på dig. Det är din själ och ditt känsloliv som står på spel!
Jag hoppas innerligt att du inte tar det här på fel sätt. Jag försöker inte mästra. Jag vill dig allt annat än illa. Du är säkerligen en fin människa; det är alla medberoende. Vi finns härute. Vill du prata eller mejla så har du min blogg och adress däruppe.
Lycka till nu, och glöm inte att det finns en väg ut. Det finns ett riktigt liv därute som väntar på dig.