Jag bloggar anonymt då ingen i min omgivning vet min hemlighet. Han tycker inte att han är beroende. Han har insett att det skapar vissa problem, men vill inte förstå vidden av det. Jag törs sällan ta upp problemet, iställer lider jag i tysthet, jag tror nämligen inte att man som anhörig kan hjälpa någon annan att sluta. Det beslutet måste den beroende ta själv.
Kanske inte rätt, men så här ser mitt, eller kanske vårt liv ut.
Jag är en snygg tjej i 30-årsåldern som är framgångsrik i mitt yrkesliv och har ett rikt socialt liv. Varför står jag ut med detta? På det finns inget givet svar. Kanske kan skrivandet hjälpa mig att komma fram till det.
Allt på bloggen är sant, detaljer är ändrade för att skydda mig själv och han.
Har du räknat ut vem jag är? Snälla, var diskret.
Mrs.ShatterWay@gmail.com
Det värsta är att man inte vågar berätta för någon. Första gången jag följde med min son till socialen kändes det så pinsamt, speciellt eftersom min man också jobbar på kommunkontoret, inte på soss, där vi bor, men samtidigt kändes det lite lättare för varje besök. Vågar fortfarande inte berätta för våra närmaste, fast de har säkert hört saker via skvallervägen Har pratat öppet med 2 personer om att min son är missbrukare. Gud vad skönt
det kändes att kunna prata om det. Tyvärr var den ena en dam jag träffade på tåget i somras och som jag tyckte mycket om, men vi glömde utbyta namn och adress och den andre träffar jag mycket sällan. Att skriva om det är nog en god idè, har själv inte tidigare skrivit något förrän idag. 
Jag vågar ju inte prata om det alls, så jag måste skriva. Alltså jag har ju en karriär, vänner osv och är rädd att folk skulle tro att jag var dum i huvudet som väljer att stanna med min Make, ekonomisk, praktiskt och socialt behöver jag honom ju inte. (Och vad fan skulle ledningen på jobbet tycke om de visste?)
Tänkte först att det kanske var lättare för dig, du har ju inte valt att din son skall missbruka, men å andra sidan så är det din son som du fostrat osv och det är klart att det måste ge en massa skamkänslor och funderingar på vad man kunde gjort annorlunda osv och rädsla för vad folk tänker om det. (Ingen aning om hur du tänker och vill inte pracka på dig mina tankar men jag kan ju föreställa mig liiiite hur det kanske kan kännas och vilka tankar som flyger i huvudet.)
Har levt ditt liv,drogen blev utbytt till sprutor med heroin,15 år av offrad tid är vad det vart,det är tufft att leva med en missbrukare.Många möten,medberoendeträffar mm.Men hjärtat blöder fortfarande.Det sägs att den starkaste kärleken är den kvinnan har till sin manliga missbrukare,det är sjukt vad bra man blir att dölja sanningen.Lycka till och hoppas du finner någon att prata med,det är det viktigaste av allt!!Prata,skriv,blogga.Nu har jag hittat din blogg å jag vill gärna följa din kamp./Kram Miss M
.. för en bloggen. Den visar verkligen hur livet kan vara. Jag skall läsa den i sin helhet nån dag och lägger den i mina favoriter.
Jag hoppas att min berättelse kan ge dig någonting.