Äcklas

Ju mer jag skriver om min situation ju mer äcklas jag av den. Jag äcklas av honom, jag äcklas av mig själv som lever i detta. Som tillåter att jag lever i detta.

Jag äcklas av hasch och haschmissbrukare. Deras töntiga bortförklaringar. Deras förhärligande av haschet, deras totala förnekelse, deras sätt att läsa in sig med sitt älskade hasch och skita i allt annat.

Jag hatar lukten av det, jag hatar att komma hem och känna ångorna i luften, jag hatar hur min blick far över bordet för att loklisera fimpar från jointar för att sedan vandar vidare till makens ögon.

Och för övrigt: Knulla, vad är det?

Släppa taget om knarkaren

Jag borde låta honom gå. Mest för min skull. Han klarar sig nog bra oavsett om jag finns eller inte eftersom jag aldrig är nummer ett. Den tredje parten är alltid det viktigaste av allt.

En dusch eller en joint (fast han kallar det för något annat, minns inte vad och jag vet inte heller om det är någon skillnad)? Valet är för honom periodvis enkelt. Ibland (än så länge oftast) är det faktiskt duschen som kommer först, ibland inte.

Det har varit många rödögda dagar nu. Dagar när bordet hemma är nedsölat med tobaksflagor och haschsmulor, ibland har saker varit omkullrivna. Jag har sluppit se honom i hans värsta tillstånd men det är klart att jag undrar hur det egentligen går till när jag är borta eller sover.

Än så länge har jag inte sjunkit så långt att jag tar hand om skiten efter hans harschorgier men gud ska veta att jag varit sugen många gånger.

Jag vill inte se detta!