Det rör på sig, kan inte avslöja hur. Men det går kanske framåt. Jag är oerhört trött och har svårt att orka med hundraprocentigt på jobbet. Har dock passat på att nämna för min chef att livet privat inte är det bästa just nu. Jag fick en klapp på axeln och ett par umppnutrande ord om att det är mänskligt att inte alltid vara på topp.
Desperat
Min verkliget är tudelad. En verklighet där jag är glad och lycklig, lagom framgångsrik för min ålder, inget sensationellt men en bra karriär är grundlagd, itifrån sett är jag lagom lycklig i en normal reltion med en bra kille. Och så är det också – ibland.
Min andra verklighet är ett känslomässigt kaos där jag vet varken ut eller in. Jag ljuger, förskönar retuscherar min verklihet till något acceptabelt. För att ingen skall ana eller förstå vilka uppslitande gräl vi har.
Konstigast
Konstigast av allt med att leva tillsammans med någon som är påverkad mer eller mindre jämt är att inte veta hur den uppfattar verkligheten.
Antagligen lever vi knappt ens i samma värld.
Away
jag är bortrest. Och Maken är hög. Har bara sms:at med honom men märker det direkt. Det ä rnågot i tonen, i känslan.
Han känns långt borta.
Det gör ont.
Det svider.
Det bränner.
Jag är gift med en narkoman.
Uppdatering:
Jag hade rätt i att han rökt på när vi messade. Måste vara på helspänn som kan märka det i ett satans sms. fast det har hänt förr och lär hända igen.
Börjar inse…
…att detta äktenskap är nära sin dödförklaring.
Orsaken till det är att vi har för olika åsikter om hur man lever ett bra liv. För honom är ett bra liv ett liv med hasch. För mig är ett bra liv utan hasch. Helt utan. Och hans alltmer knarkiga livsföring, som att strunta i att gå till jobbet, främst umgås med andra som pundar, sitta inne hela helger och dra i sig en massa skit och bara gå utenför dörren för att inhandla käk. Ni vet, haschisar får sk. munchies, alltså toksug efter mat, gärna söt mat.
Munchies äcklar mig så mycket. Jag hatar att komma hem och se att en storm gått igenom kylskåpet. Inte för att man inte får ära hemma hos oss utanför att det skriker cannabismissbruk.
Bråkat
Vi har bråkat ordetligt för första gången på länge. Jag är inte den bråkiga typen och inte han heller men nu rann det över för oss båda. Någonstans känns det som att det var ganska bra faktiskt.
Jag tror vi kom varandra lite närmare och att detta kan vara vägen till räddningen.
KOMMUNIKATION.
Som jag trodde…
Precis som jag trodde har Maken kraftigt dragit ner på rökandet.
Av olika skäl, dels ekonomiska, dels praktiska som hindrar honom.
Det är skönt. Mycket skönt. Ett andningshål som kanske kan ge mig lite tid att tänka.
Förändring
Det har just hänt någonting som gör det svårare för maken att missbruka. Dels har han ont om pengar dels rör det sig om något annat som jag inte kan gå in på av rädslan att bli avslöjad.
Hur som helst så känns det skönt.
Maken verkar också mer medveten om att jag påverkas av hans missbruk och verkar uppriktigt ledsen över det.
Någonting är på gång, både i mig och i honom.
Vet inte än var det kommer leda…
Kanske till en skilsmässa.
Det är väl det mest troliga.
Jag är trött och känner mig trasig.
Tid
Har gett mig en tidsgräns. Har gett äktenskapet en tidsgräns. Tills dess bidar jag min tid och påminner mig själv om hur skönt livet skulle vara utan Missbrukaren som numera dominerar Maken och det så kallade äktenskapet.
Vad ger det mig?
Funderade över vad bloggandet ger mig egentligen och kom fram till ett ganska tydligt svar.
Det ger mig en bild av vilket känslomässigt kaos jag lever i, hur många hemligheter som måste hållas varje dag, hur mycket sorg det här äktenskapet för med sig men det gör mig också trött att inse allt detta.
