Det var ett tag sen jag var härinne. Kan inte avslöja så mycket men det ser bättre ut i alla fall. Mycket bättre. Men vägen vi har att gå är lång.
Ner i avgrunden
Situationen är oerhört pressad för tilfället. Vi båda pressar på. Jag åt mitt håll och han åt sitt.
Det är en svår tid men jag tror vi kommer någon vart, äntligen.
Förmodligen är vi i och för sig på väg rakt ner i skillsmässohelvetet. Fast det är väl lika bra det.
Håller mig borta
Jag är bortrest och kommer så förbli ett tag, ett par dagar till. Jag orkar inte mer, jag faller i bitar och har även agerar mot min make. Hur? Hemligt. (Som vanligt för att jag måste skydda min identitet.)
Men jag hoppas att mitt agerande kan få någonting att hända.
Funderar
Jag funderar mer och mer på att polisanmäla maken. Nästan så mycket att jag känner mig besatt av tanken. Vet inte hur jag skall gå tillväga men jag har utarbetat en plan i alla fall som skulle kunna fungera.
Han skulle ju kunna fatta att jag ligger bakom och det skrämmer mig, kan ju bara föreställa mig hur jobbigt livet skulle bli om polisen brydde sig om min anmälan och mer liv än det orkar jag nog inte med.
Jag vet inte vad jag skall göra om jag inte anmäler honom. Det här håller ju på att gå käpprätt åt skogen. Eller vänta, det har det ju redan gjort.
Away
jag är bortrest. Och Maken är hög. Har bara sms:at med honom men märker det direkt. Det ä rnågot i tonen, i känslan.
Han känns långt borta.
Det gör ont.
Det svider.
Det bränner.
Jag är gift med en narkoman.
Uppdatering:
Jag hade rätt i att han rökt på när vi messade. Måste vara på helspänn som kan märka det i ett satans sms. fast det har hänt förr och lär hända igen.
Hände inte
Det jag befarade hände inte. De hittade ingen langare som hade nått. Så skönt. Men jag tror att det kan hända ikväll. Att de får tag på något. Jag skall dock resa bort.
Uppdatering:
Det hände, de köpte knark.
Jag börjar hatar att ha rätt.
Stiff
Besök hemma. Av hans kompisar, samtliga dessa brukar röka på.
Vet inte hur det kommer att bli ikväll, men jag känner mig spänd.
Börjar inse…
…att detta äktenskap är nära sin dödförklaring.
Orsaken till det är att vi har för olika åsikter om hur man lever ett bra liv. För honom är ett bra liv ett liv med hasch. För mig är ett bra liv utan hasch. Helt utan. Och hans alltmer knarkiga livsföring, som att strunta i att gå till jobbet, främst umgås med andra som pundar, sitta inne hela helger och dra i sig en massa skit och bara gå utenför dörren för att inhandla käk. Ni vet, haschisar får sk. munchies, alltså toksug efter mat, gärna söt mat.
Munchies äcklar mig så mycket. Jag hatar att komma hem och se att en storm gått igenom kylskåpet. Inte för att man inte får ära hemma hos oss utanför att det skriker cannabismissbruk.
Utför stupet
Nu verkar det som att allt är på väg utför stupet. På grund av att jag känner att jag måste skala bort en del av allt det som sker för att det inte skall avslöjas vem jag är kan jag omöjligt berätta allt som händer just nu. Men det går utför. Brant utför.
Kom hem för ett par dagar sedan efter en nöjesresa med en god vän. Bara för att kunna konstatera att det fanns besök i lägenheten sedan flera dagar. Haschbitar på bordet, tung haschlukt i och utanför lägenheten och ett antal avtrubbade blickar som mötte min.
Plötsligt blev jag bara helt urlakad på den energi som jag laddad upp under resan. Jag hade förväntat mig en tyst och helt tom lägenhet. Maken borde ha varit på jobbet. Istället satt han och pundade med en hög rena jävla idioter, den ena så ung att den knappt har lämnat blöjstadiet bakom sig.
Maken var svinpundig och jag kände knappt igen honom. Väck. Stenhög. Kalla det vad fan du vill. Äckliga trötta pundarögon.
Vafan ska jag göra. Polisanmäla honom? Hjälper det?
