Rädd

Jag är rädd för vad mitt tilltag skall leda till. Fast också besluten om att något måste hända. Om mitt tilltag inte leder någon vart har jag redan nu en plan för hur jag skall gå tillväga.

Jag hoppas att jag slipper men inser också att vill jag rädda mitt äktenskap så måste något göras och det finns inget annat än det jag gör just nu som kan se kan hjälpa.

Jag är inte redo att ge upp mitt äktenskap riktigt än. Först måste jag agera även om det i sin tur kan leda till en skilsmässa.

Jag förståååår inte…

Många kommetarer handlar om att de inte förståååååår hur jag kan leva med Maken.

Jag kan förstå att man inet förstår. Men mm man tänken ett steg längre, typ hur folk i u-länder kan skratta, att människor som utsätts för misshandel stannar i en relation och så vidare så når man något som är essenstiellt i det mänskilga, nämligen förmågan att anpassa sig till nästan vad som heslt även om man inet gillar det och att man till viss del vänjer sig, en så kallad normaliseringsprocess. Övriga som tänker sänga in kommentaren, jag förståååår inte kan ju ta sig orken att läsa innan de skriver denna, i mitt tycke, ganska korkade kommentar, eller så kan de ta och tänka till.

 

And again…

Drugs… och maken är normal.