Äcklas

Ju mer jag skriver om min situation ju mer äcklas jag av den. Jag äcklas av honom, jag äcklas av mig själv som lever i detta. Som tillåter att jag lever i detta.

Jag äcklas av hasch och haschmissbrukare. Deras töntiga bortförklaringar. Deras förhärligande av haschet, deras totala förnekelse, deras sätt att läsa in sig med sitt älskade hasch och skita i allt annat.

Jag hatar lukten av det, jag hatar att komma hem och känna ångorna i luften, jag hatar hur min blick far över bordet för att loklisera fimpar från jointar för att sedan vandar vidare till makens ögon.

Och för övrigt: Knulla, vad är det?

Tid

Har gett mig en tidsgräns. Har gett äktenskapet en tidsgräns. Tills dess bidar jag min tid och påminner mig själv om hur skönt livet skulle vara utan Missbrukaren som numera dominerar Maken och det så kallade äktenskapet.

Det jag hatar mest

Det jag hatar mest men drogerna är att se hur förstörd min make är utan dem. Vilken hangover (eller vad det kan kallas) han har innan han tagit sin jolle, hur trött, grinig och passiv han är.

Det gör ont att han inte ser själv att det är vad som gör skillnaden och hur han på senare tid verkar fylla den ena berondet med ett annat, nämligen poker.

Bomben är nu nära att brisera.