Vi har bråkat ordetligt för första gången på länge. Jag är inte den bråkiga typen och inte han heller men nu rann det över för oss båda. Någonstans känns det som att det var ganska bra faktiskt.
Jag tror vi kom varandra lite närmare och att detta kan vara vägen till räddningen.
KOMMUNIKATION.
Har gett mig en tidsgräns. Har gett äktenskapet en tidsgräns. Tills dess bidar jag min tid och påminner mig själv om hur skönt livet skulle vara utan Missbrukaren som numera dominerar Maken och det så kallade äktenskapet.
Ett av mina problem, eller på sätt och vis inte, är att jag i relationer vill vara generös och inte begränsa den jag lever med istället bejaka det bra och acceptera mindre bra sidor. Välja ut vad som är viktigt för mig och verkligen poängtera det.
I arbetslivet fungerar det utmärkt.
I en realtion med en missbrukare ger det mest bara utrymme åt missbruket.
Men å andra sidan så vill jag själv vara så obegränsad som det bara går i en relation. Det är tex. därför jag har en egen lya och alltid haft. Jag vill ha space, utrymme både mentalt och fysiskt och då måste jag ju även vara generös som den jag lever med.
Visst, visst, vid ett missbruk går väl egentligen gränsen, men när den gränsen dök upp såg jag inte och att då plötsligt sätta totalstopp känns helt fel för mig utifrån min frihetsfilosofi som också innebär att man inte kan ställa ultimatum utan då är det upp till en själv att lämna.
Det jag hatar mest men drogerna är att se hur förstörd min make är utan dem. Vilken hangover (eller vad det kan kallas) han har innan han tagit sin jolle, hur trött, grinig och passiv han är.
Det gör ont att han inte ser själv att det är vad som gör skillnaden och hur han på senare tid verkar fylla den ena berondet med ett annat, nämligen poker.
Bomben är nu nära att brisera.
Vardag hos oss… vad är det? Tja, som hos många andra. Vi äter, sover, har sex och hittar på grejer men med en joint på vardagsrumsbordet. Makens gräs är snart slut. Såvitt jag vet har han gott om pengar så förrådet lär fyllas på snart. Nästan så man blir nyfiken på vad det blir härnäst. Männsikan kan uppenbarligen vänja sig vid allt.
Just nu känns allt ganska bra. Maken röker inte på så mycket. Lite då och då, ska jag märka av det måste jag verkligen se efter. Men det gör jag inte.
Vi är gifta av en anledning jag och Maken. Han är missbrukare. Men i första han är han en vacker människa. Min make, en man som jag en gång valde för att är så fantastiskt fin.
Och ja, jag vill tro på orden ”Tills döden skiljer oss åt”, men vill man tro på det kan man inte tro att det är så satans enkelt. att 40, 50, 60 år skall vara smärtfira och enkla.
Men visst måste man överväga vad äktenskapet är värt. Och det är det jag gör just nu.
Maken var ute och svirade igår. Jag var med några timmar sen åkte jag hem och lade mig. Maken kom hem några timmar senare. Säga vad man vill om cannabis, men skrattnoja är väldigt gulligt; tänkt dig någon du tycker mycket om som fnissar och skrattar åt allt, verkar helt igenom lycklig.
Det är fint på nått vis. Även om det råkar vara en drog som orsakar det.
Herregud så härdad jag börjar bli.
Har god lust attsäga till maken att det är helt okej att röka maja bara han håller sig borta från haschet.
Han är nämligen så mcyket trevligare på det än på hasch.
Men att säga åt någon att forstätta knarka… ja, det ska det väl vara en medberoende hustru till.
Man blir knäpp av att leva med en missbrukare. Igår var maken hög, lite lagom, om man nu kan säga så.
Jag tyckte att han var riktigt trevlig och bra. Just då spelade det ingen roll att han är en knarkare.
Kände mig lycklig och lugn. Och att jag vill leva med just honom, nästan oavsett vad.
 | Emil på Svårt |
 | ex-samba på Svårt |
| ex-samba på Svårt |
 | En Annan på Odinary day |
| ex-samba på Svårt |
