Äcklas

Ju mer jag skriver om min situation ju mer äcklas jag av den. Jag äcklas av honom, jag äcklas av mig själv som lever i detta. Som tillåter att jag lever i detta.

Jag äcklas av hasch och haschmissbrukare. Deras töntiga bortförklaringar. Deras förhärligande av haschet, deras totala förnekelse, deras sätt att läsa in sig med sitt älskade hasch och skita i allt annat.

Jag hatar lukten av det, jag hatar att komma hem och känna ångorna i luften, jag hatar hur min blick far över bordet för att loklisera fimpar från jointar för att sedan vandar vidare till makens ögon.

Och för övrigt: Knulla, vad är det?

Pms?

Tror Maken har börjat lida av svårartad pms, hans humör är värre än någonsin.  Surar mest hela tiden, skyller surandet på mig. Ingenting är roligt, allt är jobbigt och framförallt är han trött. (Och han vill icke ha sex. Det vill jag.)

Hoppas det går över snart. Hur som helst har jag flytt fältet ett par dagar. Till mitt eget lilla bo. Till lugnet, till friden. 

Hur han reagerar? Han hör av sig och saknar.

Drogstatus? Något oklar. Relativt låg frekvens skulle jag tro, inget extremt åt något håll i alla fall.