Situationen är oerhört pressad för tilfället. Vi båda pressar på. Jag åt mitt håll och han åt sitt.
Det är en svår tid men jag tror vi kommer någon vart, äntligen.
Förmodligen är vi i och för sig på väg rakt ner i skillsmässohelvetet. Fast det är väl lika bra det.
Min verkliget är tudelad. En verklighet där jag är glad och lycklig, lagom framgångsrik för min ålder, inget sensationellt men en bra karriär är grundlagd, itifrån sett är jag lagom lycklig i en normal reltion med en bra kille. Och så är det också – ibland.
Min andra verklighet är ett känslomässigt kaos där jag vet varken ut eller in. Jag ljuger, förskönar retuscherar min verklihet till något acceptabelt. För att ingen skall ana eller förstå vilka uppslitande gräl vi har.
Jag har inte sett röken av en joint på flera, flera dagar.
Jag undrar varför?
Men visst är det skönt, underbart skönt.
…att detta äktenskap är nära sin dödförklaring.
Orsaken till det är att vi har för olika åsikter om hur man lever ett bra liv. För honom är ett bra liv ett liv med hasch. För mig är ett bra liv utan hasch. Helt utan. Och hans alltmer knarkiga livsföring, som att strunta i att gå till jobbet, främst umgås med andra som pundar, sitta inne hela helger och dra i sig en massa skit och bara gå utenför dörren för att inhandla käk. Ni vet, haschisar får sk. munchies, alltså toksug efter mat, gärna söt mat.
Munchies äcklar mig så mycket. Jag hatar att komma hem och se att en storm gått igenom kylskåpet. Inte för att man inte får ära hemma hos oss utanför att det skriker cannabismissbruk.
Tror Maken har börjat lida av svårartad pms, hans humör är värre än någonsin. Surar mest hela tiden, skyller surandet på mig. Ingenting är roligt, allt är jobbigt och framförallt är han trött. (Och han vill icke ha sex. Det vill jag.)
Hoppas det går över snart. Hur som helst har jag flytt fältet ett par dagar. Till mitt eget lilla bo. Till lugnet, till friden.
Hur han reagerar? Han hör av sig och saknar.
Drogstatus? Något oklar. Relativt låg frekvens skulle jag tro, inget extremt åt något håll i alla fall.
Vi har bråkat ordetligt för första gången på länge. Jag är inte den bråkiga typen och inte han heller men nu rann det över för oss båda. Någonstans känns det som att det var ganska bra faktiskt.
Jag tror vi kom varandra lite närmare och att detta kan vara vägen till räddningen.
KOMMUNIKATION.
Maken är surast och jag är den tröttaste just nu. Verkar vara något problem med hasch-/gräsleveransen. Många konstiga samtal, mycket mummel ocm ”fixande” och humör bortom all trevlighet.
Jag har varit på gott humör de senaste dagarna av olika orsaker så jag har glatt trallat på och försökt pigga upp Maken också. Resultatet har hittills blivit att han vill att jag skall var ”lättare att ha att göra med”, ”inte tjata så mycket”, ”inte vara så jobbig”, inte göra si eller så. .
I dag brast tålamodet och jag lämnade bostaden med en dålig ursäkt.
Livet och missbruket tuggar på i långsam takt. Inget speciellt som händer, varken i livet eller i missbruket.
Maken röker på, men bara lite.
Som vanligt gnager oron i magen.
…att det finns vänner till Maken med pengar och som har gräs och hasch i gömmorna.
Men ok. Mindre blir det, mycket mindre.
 | ex-samba på Svårt |
| ex-samba på Svårt |
 | En Annan på Odinary day |
| ex-samba på Svårt |
 | Loo Lönnroth på Maken skulle bara… |
