Situationen är oerhört pressad för tilfället. Vi båda pressar på. Jag åt mitt håll och han åt sitt.
Det är en svår tid men jag tror vi kommer någon vart, äntligen.
Förmodligen är vi i och för sig på väg rakt ner i skillsmässohelvetet. Fast det är väl lika bra det.
Jag har inte sett röken av en joint på flera, flera dagar.
Jag undrar varför?
Men visst är det skönt, underbart skönt.
Konstigast av allt med att leva tillsammans med någon som är påverkad mer eller mindre jämt är att inte veta hur den uppfattar verkligheten.
Antagligen lever vi knappt ens i samma värld.
Jag är rädd för vad mitt tilltag skall leda till. Fast också besluten om att något måste hända. Om mitt tilltag inte leder någon vart har jag redan nu en plan för hur jag skall gå tillväga.
Jag hoppas att jag slipper men inser också att vill jag rädda mitt äktenskap så måste något göras och det finns inget annat än det jag gör just nu som kan se kan hjälpa.
Jag är inte redo att ge upp mitt äktenskap riktigt än. Först måste jag agera även om det i sin tur kan leda till en skilsmässa.
Jag är bortrest och kommer så förbli ett tag, ett par dagar till. Jag orkar inte mer, jag faller i bitar och har även agerar mot min make. Hur? Hemligt. (Som vanligt för att jag måste skydda min identitet.)
Men jag hoppas att mitt agerande kan få någonting att hända.
Jag funderar mer och mer på att polisanmäla maken. Nästan så mycket att jag känner mig besatt av tanken. Vet inte hur jag skall gå tillväga men jag har utarbetat en plan i alla fall som skulle kunna fungera.
Han skulle ju kunna fatta att jag ligger bakom och det skrämmer mig, kan ju bara föreställa mig hur jobbigt livet skulle bli om polisen brydde sig om min anmälan och mer liv än det orkar jag nog inte med.
Jag vet inte vad jag skall göra om jag inte anmäler honom. Det här håller ju på att gå käpprätt åt skogen. Eller vänta, det har det ju redan gjort.
jag är bortrest. Och Maken är hög. Har bara sms:at med honom men märker det direkt. Det ä rnågot i tonen, i känslan.
Han känns långt borta.
Det gör ont.
Det svider.
Det bränner.
Jag är gift med en narkoman.
Uppdatering:
Jag hade rätt i att han rökt på när vi messade. Måste vara på helspänn som kan märka det i ett satans sms. fast det har hänt förr och lär hända igen.
Besök hemma. Av hans kompisar, samtliga dessa brukar röka på.
Vet inte hur det kommer att bli ikväll, men jag känner mig spänd.
Vi har pratat om det som hände. Känns dock bara ännu mer hopplöst.
Han ser inget fel i det hävdar att han minsann mest druckit alkohol. Och? Det var vardag, tidigt på dagen, det hade pundats i flera dagar OCH han borde ha varit på jobbet.
Och föressten, jag ser skillnad på vad han är påverkad av.
Livet och missbruket tuggar på i långsam takt. Inget speciellt som händer, varken i livet eller i missbruket.
Maken röker på, men bara lite.
Som vanligt gnager oron i magen.
 | ex-samba på Svårt |
| ex-samba på Svårt |
 | En Annan på Odinary day |
| ex-samba på Svårt |
 | Loo Lönnroth på Maken skulle bara… |
