Det rör på sig, kan inte avslöja hur. Men det går kanske framåt. Jag är oerhört trött och har svårt att orka med hundraprocentigt på jobbet. Har dock passat på att nämna för min chef att livet privat inte är det bästa just nu. Jag fick en klapp på axeln och ett par umppnutrande ord om att det är mänskligt att inte alltid vara på topp.
Desperat
Min verkliget är tudelad. En verklighet där jag är glad och lycklig, lagom framgångsrik för min ålder, inget sensationellt men en bra karriär är grundlagd, itifrån sett är jag lagom lycklig i en normal reltion med en bra kille. Och så är det också – ibland.
Min andra verklighet är ett känslomässigt kaos där jag vet varken ut eller in. Jag ljuger, förskönar retuscherar min verklihet till något acceptabelt. För att ingen skall ana eller förstå vilka uppslitande gräl vi har.
Konstigast
Konstigast av allt med att leva tillsammans med någon som är påverkad mer eller mindre jämt är att inte veta hur den uppfattar verkligheten.
Antagligen lever vi knappt ens i samma värld.
Away
jag är bortrest. Och Maken är hög. Har bara sms:at med honom men märker det direkt. Det ä rnågot i tonen, i känslan.
Han känns långt borta.
Det gör ont.
Det svider.
Det bränner.
Jag är gift med en narkoman.
Uppdatering:
Jag hade rätt i att han rökt på när vi messade. Måste vara på helspänn som kan märka det i ett satans sms. fast det har hänt förr och lär hända igen.
Bråkat
Vi har bråkat ordetligt för första gången på länge. Jag är inte den bråkiga typen och inte han heller men nu rann det över för oss båda. Någonstans känns det som att det var ganska bra faktiskt.
Jag tror vi kom varandra lite närmare och att detta kan vara vägen till räddningen.
KOMMUNIKATION.
Det dör
Just nu känns det som vårat äktenskap håller på att självdö. Vi håller oss båda undan från varandra. Vi ses ju förståss fast inte på ett aktivt sätt.
Långsamt, långsamt.
Som jag trodde…
Precis som jag trodde har Maken kraftigt dragit ner på rökandet.
Av olika skäl, dels ekonomiska, dels praktiska som hindrar honom.
Det är skönt. Mycket skönt. Ett andningshål som kanske kan ge mig lite tid att tänka.
Tid
Har gett mig en tidsgräns. Har gett äktenskapet en tidsgräns. Tills dess bidar jag min tid och påminner mig själv om hur skönt livet skulle vara utan Missbrukaren som numera dominerar Maken och det så kallade äktenskapet.
Vad ger det mig?
Funderade över vad bloggandet ger mig egentligen och kom fram till ett ganska tydligt svar.
Det ger mig en bild av vilket känslomässigt kaos jag lever i, hur många hemligheter som måste hållas varje dag, hur mycket sorg det här äktenskapet för med sig men det gör mig också trött att inse allt detta.
Ett problem
Ett av mina problem, eller på sätt och vis inte, är att jag i relationer vill vara generös och inte begränsa den jag lever med istället bejaka det bra och acceptera mindre bra sidor. Välja ut vad som är viktigt för mig och verkligen poängtera det.
I arbetslivet fungerar det utmärkt.
I en realtion med en missbrukare ger det mest bara utrymme åt missbruket.
Men å andra sidan så vill jag själv vara så obegränsad som det bara går i en relation. Det är tex. därför jag har en egen lya och alltid haft. Jag vill ha space, utrymme både mentalt och fysiskt och då måste jag ju även vara generös som den jag lever med.
Visst, visst, vid ett missbruk går väl egentligen gränsen, men när den gränsen dök upp såg jag inte och att då plötsligt sätta totalstopp känns helt fel för mig utifrån min frihetsfilosofi som också innebär att man inte kan ställa ultimatum utan då är det upp till en själv att lämna.
