Det rör på sig, kan inte avslöja hur. Men det går kanske framåt. Jag är oerhört trött och har svårt att orka med hundraprocentigt på jobbet. Har dock passat på att nämna för min chef att livet privat inte är det bästa just nu. Jag fick en klapp på axeln och ett par umppnutrande ord om att det är mänskligt att inte alltid vara på topp.
Ner i avgrunden
Situationen är oerhört pressad för tilfället. Vi båda pressar på. Jag åt mitt håll och han åt sitt.
Det är en svår tid men jag tror vi kommer någon vart, äntligen.
Förmodligen är vi i och för sig på väg rakt ner i skillsmässohelvetet. Fast det är väl lika bra det.
Äcklas
Ju mer jag skriver om min situation ju mer äcklas jag av den. Jag äcklas av honom, jag äcklas av mig själv som lever i detta. Som tillåter att jag lever i detta.
Jag äcklas av hasch och haschmissbrukare. Deras töntiga bortförklaringar. Deras förhärligande av haschet, deras totala förnekelse, deras sätt att läsa in sig med sitt älskade hasch och skita i allt annat.
Jag hatar lukten av det, jag hatar att komma hem och känna ångorna i luften, jag hatar hur min blick far över bordet för att loklisera fimpar från jointar för att sedan vandar vidare till makens ögon.
Och för övrigt: Knulla, vad är det?
Rädd
Jag är rädd för vad mitt tilltag skall leda till. Fast också besluten om att något måste hända. Om mitt tilltag inte leder någon vart har jag redan nu en plan för hur jag skall gå tillväga.
Jag hoppas att jag slipper men inser också att vill jag rädda mitt äktenskap så måste något göras och det finns inget annat än det jag gör just nu som kan se kan hjälpa.
Jag är inte redo att ge upp mitt äktenskap riktigt än. Först måste jag agera även om det i sin tur kan leda till en skilsmässa.
Håller mig borta
Jag är bortrest och kommer så förbli ett tag, ett par dagar till. Jag orkar inte mer, jag faller i bitar och har även agerar mot min make. Hur? Hemligt. (Som vanligt för att jag måste skydda min identitet.)
Men jag hoppas att mitt agerande kan få någonting att hända.
Börjar inse…
…att detta äktenskap är nära sin dödförklaring.
Orsaken till det är att vi har för olika åsikter om hur man lever ett bra liv. För honom är ett bra liv ett liv med hasch. För mig är ett bra liv utan hasch. Helt utan. Och hans alltmer knarkiga livsföring, som att strunta i att gå till jobbet, främst umgås med andra som pundar, sitta inne hela helger och dra i sig en massa skit och bara gå utenför dörren för att inhandla käk. Ni vet, haschisar får sk. munchies, alltså toksug efter mat, gärna söt mat.
Munchies äcklar mig så mycket. Jag hatar att komma hem och se att en storm gått igenom kylskåpet. Inte för att man inte får ära hemma hos oss utanför att det skriker cannabismissbruk.
Det dör
Just nu känns det som vårat äktenskap håller på att självdö. Vi håller oss båda undan från varandra. Vi ses ju förståss fast inte på ett aktivt sätt.
Långsamt, långsamt.
Förändring
Det har just hänt någonting som gör det svårare för maken att missbruka. Dels har han ont om pengar dels rör det sig om något annat som jag inte kan gå in på av rädslan att bli avslöjad.
Hur som helst så känns det skönt.
Maken verkar också mer medveten om att jag påverkas av hans missbruk och verkar uppriktigt ledsen över det.
Någonting är på gång, både i mig och i honom.
Vet inte än var det kommer leda…
Kanske till en skilsmässa.
Det är väl det mest troliga.
Jag är trött och känner mig trasig.
Tid
Har gett mig en tidsgräns. Har gett äktenskapet en tidsgräns. Tills dess bidar jag min tid och påminner mig själv om hur skönt livet skulle vara utan Missbrukaren som numera dominerar Maken och det så kallade äktenskapet.
Vad ger det mig?
Funderade över vad bloggandet ger mig egentligen och kom fram till ett ganska tydligt svar.
Det ger mig en bild av vilket känslomässigt kaos jag lever i, hur många hemligheter som måste hållas varje dag, hur mycket sorg det här äktenskapet för med sig men det gör mig också trött att inse allt detta.
