Äcklas

Ju mer jag skriver om min situation ju mer äcklas jag av den. Jag äcklas av honom, jag äcklas av mig själv som lever i detta. Som tillåter att jag lever i detta.

Jag äcklas av hasch och haschmissbrukare. Deras töntiga bortförklaringar. Deras förhärligande av haschet, deras totala förnekelse, deras sätt att läsa in sig med sitt älskade hasch och skita i allt annat.

Jag hatar lukten av det, jag hatar att komma hem och känna ångorna i luften, jag hatar hur min blick far över bordet för att loklisera fimpar från jointar för att sedan vandar vidare till makens ögon.

Och för övrigt: Knulla, vad är det?

Han

Vem är han egentligen min underbare make? Han är det mest omtänksamma man kan tänka sig utom i ett avseende, ni vet nog vilket. Han är supergullig även när han knarkar (gud vad ont det gör att skriva det ordet) som värst. Han bryr sig väldigt mycket om mig och ser direkt på mig om jag är ledsen eller nedstämd. Just de egenskaperna gör att jag inte vill lämna honom. Men drogen kanske gör att jag måste. Jag vet ju att jag inte hjälper honom genom att stanna. Törs inte ställa ultimatumet. Inte bara för att jag vet vad han kommer att välja och att det är jag som blir ensam. Vill inte veta hur fast han redan är i sitt missbruk.

Borta

Fortfarande borta. Jag vet inte var han är mer än att han är hos en vän.

Han hör av sig och säger att han längtar.

Jag tiger mest och han ber om ursäkt: ”Jag vill ju…”

Hur länge till ska jag vilja?

Vi pratar fortfarande inte om det.