Jag är bortrest och kommer så förbli ett tag, ett par dagar till. Jag orkar inte mer, jag faller i bitar och har även agerar mot min make. Hur? Hemligt. (Som vanligt för att jag måste skydda min identitet.)
Men jag hoppas att mitt agerande kan få någonting att hända.
jag är bortrest. Och Maken är hög. Har bara sms:at med honom men märker det direkt. Det ä rnågot i tonen, i känslan.
Han känns långt borta.
Det gör ont.
Det svider.
Det bränner.
Jag är gift med en narkoman.
Uppdatering:
Jag hade rätt i att han rökt på när vi messade. Måste vara på helspänn som kan märka det i ett satans sms. fast det har hänt förr och lär hända igen.
Nu verkar det som att allt är på väg utför stupet. På grund av att jag känner att jag måste skala bort en del av allt det som sker för att det inte skall avslöjas vem jag är kan jag omöjligt berätta allt som händer just nu. Men det går utför. Brant utför.
Kom hem för ett par dagar sedan efter en nöjesresa med en god vän. Bara för att kunna konstatera att det fanns besök i lägenheten sedan flera dagar. Haschbitar på bordet, tung haschlukt i och utanför lägenheten och ett antal avtrubbade blickar som mötte min.
Plötsligt blev jag bara helt urlakad på den energi som jag laddad upp under resan. Jag hade förväntat mig en tyst och helt tom lägenhet. Maken borde ha varit på jobbet. Istället satt han och pundade med en hög rena jävla idioter, den ena så ung att den knappt har lämnat blöjstadiet bakom sig.
Maken var svinpundig och jag kände knappt igen honom. Väck. Stenhög. Kalla det vad fan du vill. Äckliga trötta pundarögon.
Vafan ska jag göra. Polisanmäla honom? Hjälper det?
Maken är surast och jag är den tröttaste just nu. Verkar vara något problem med hasch-/gräsleveransen. Många konstiga samtal, mycket mummel ocm ”fixande” och humör bortom all trevlighet.
Jag har varit på gott humör de senaste dagarna av olika orsaker så jag har glatt trallat på och försökt pigga upp Maken också. Resultatet har hittills blivit att han vill att jag skall var ”lättare att ha att göra med”, ”inte tjata så mycket”, ”inte vara så jobbig”, inte göra si eller så. .
I dag brast tålamodet och jag lämnade bostaden med en dålig ursäkt.
Nu har det varit drogfritt i några dagar. Helt drogfritt. Så vitt jag har sett i alla fall.
Det betyder åtminstone att Maken inte har något hasch hemma. Och det märks på hans humör.
Sursursur. Och han klagar på mig.
Jomenvisstdu.
…att det finns vänner till Maken med pengar och som har gräs och hasch i gömmorna.
Men ok. Mindre blir det, mycket mindre.
Det har just hänt någonting som gör det svårare för maken att missbruka. Dels har han ont om pengar dels rör det sig om något annat som jag inte kan gå in på av rädslan att bli avslöjad.
Hur som helst så känns det skönt.
Maken verkar också mer medveten om att jag påverkas av hans missbruk och verkar uppriktigt ledsen över det.
Någonting är på gång, både i mig och i honom.
Vet inte än var det kommer leda…
Kanske till en skilsmässa.
Det är väl det mest troliga.
Jag är trött och känner mig trasig.
Var kommer pengarna till knark ifrån? Jag förstår faktiskt inte. Fast då har jag i och för sig ingen insikt i hans ekonomi mer än att jag vet ungefär vad han tjänar och vad han har för utgifter och sett till det borde det inte finnas många kronor över.
Funderade över vad bloggandet ger mig egentligen och kom fram till ett ganska tydligt svar.
Det ger mig en bild av vilket känslomässigt kaos jag lever i, hur många hemligheter som måste hållas varje dag, hur mycket sorg det här äktenskapet för med sig men det gör mig också trött att inse allt detta.
Kommer hem. Maken är stenad som… satan själv.
Försöker bara vara vänlig och han svarar med att vara hemsk.
Hemskare än vad jag någonsin kan påminna mig om att han varit.
Jag är ledsen men orkar inte gå till min lilla lya. För trött och för ledsen.
Välkommen till min vardag.
 | ex-samba på Svårt |
| ex-samba på Svårt |
 | En Annan på Odinary day |
| ex-samba på Svårt |
 | Loo Lönnroth på Maken skulle bara… |
